Mitt i natten-boken: Kapitel 13
Lost and insecure
You found me
Lying on the floor
Naturligtvis fortsätter jorden att snurra. Fast man inte tror det, fast ens egen värld har stannat, fortsätter alla människor runt omkring en. Vissa saktar in vid ens kropp, säger att ”här ska du väl inte ligga”. Det tar ett tag men man reser sig upp tillslut. Torkar bort den utsmetade mascaran med baksidan av handen. Tar prövande några steg i vilken riktning som helst bara det är bort, bort, bort därifrån man var. När man snubblar på sina oknutna skosnören (för vem orkar egentligen knyta skorna ens i vanliga fall) får någon - vem som helst - fånga en, och sen lutar man huvudet mot den personens axel, då, den kvällen. Nästa dag är det någon annan. Tills man slutligen förstår att det inte hjälper. Man slutar, släpper taget och låter sig själv förbli tom. Tänker på alla texter som andra har skrivit om att känna såhär, tänker att ”de klarade sig och då borde jag också göra det” och ändå, tvivlet som finns där. När man läser det man själv apatiskt karvat in med blyertspennan i sin dagbok är det abstraktion i sin renaste form, men sen när har väl livet varit något annat än abstrakt?