Mitt i natten-boken: Kapitel 12
Like the starcrossed lovers
As the phantom lovers
I never learn
Man lär av sina misstag, heter det. Men jag gör inte det. Jag begår samma jävla misstag hela jävla tiden. (Vanligtvis är jag inte en sådan som svär, men ibland är det man känner alldeles för svart för att ett vanligt vanligtvisvårdat språk ska räcka till.) Och varje gång, VARJE GÅNG, hamnar jag här utslagen på ett golv någonstans i lägenheten med brännande tårar i ögonvrårna och om det hade varit en film hade tårarna kanske också glittrat lite men nu är det på riktigt och då bränner de bara. Allt jag hunnit känna under den korta tid jag hunnit känna dig rinner ur mig och nerför mitt ansikte i två små rännilar. Det låter lite futtigt. Det är lite futtigt. Men det känns inte så, det känns som att syndafloden gånger två forsar fram över mina kinder. Jag vet att jag är patetisk. Jag vet att jag är patetiskhet personifierad och jag vet att det inte finns ett sådant ord som patetiskhet och att det är patetiskt att behöva hitta på ett ord för att beskriva hur patetisk man är. Och det kanske mest patetiska av allt: även fast jag vet allt det här, gör jag inte ett jävla skit åt det.