Mitt i natten-boken: Kapitel 11
This is the last time
‘Cause you and I
We were born to die
Tillslut ger jag vika. Jag orkar inte längre. Jag ringer dig. Även fast jag inte tror att du ska svara så gör du det, redan på andra signalen.
”Hej”, säger du och din röst skickar en rysning rätt in i trumhinnan på mig, som fortplantar sig ut i kroppen med ljusets hastighet.
”Du har inte svarat”, konstaterar jag och det är ju inte riktigt sant egentligen för nu svarar du ju men det är lite för sent för min smak.
”Jag vet”, börjar du. ”Alltså. Det som hände. Det var... det var... jag vet inte hur jag ska säga det här... men jag har ju en flickvän”. Det går några sekunder innan orden sjunker in. Sen säger jag:
”Åh”. För det är allt jag kan få fram. Jag borde förstått det. Självklart har du en flickvän. Varför skulle du inte haft det? Jag vill slå mig själv så hårt att kinden bränner, jag vill straffa mig själv för att jag känt så mycket så oförsiktigt. Så utan någon reflektion över att det finns andra tjejer i den här världen.
”Vi borde nog inte ses igen”, säger du.
”Nej”, svarar jag. ”Det borde vi inte”. Och jag tänker på att vi sa alldeles, precis tvärtom för bara några dagar sen.
”Jag är ledsen att jag inte sa något förut”, säger du. Och jag tänker att det är inte jag. För den där kvällen kommer för alltid att vara det vackraste jag bär med mig i mitt hjärta. Men jag säger inte det. Jag säger bara:
”Hejdå”.