Mitt i natten-boken: Kapitel 10
One of us is lonely
One of us is only
Waiting for a call
Hela nästa dag går jag omkring i ett lyckligt rus. Mamma frågar om jag har fått utslag på armen, jag tittar ju så mycket på den. Jag svarar inte men ler åt hur fel hon har. Jag tittar inte på min arm. Jag tittar på de svarta tuschsiffrorna som är beviset på att du finns. På att du inte bara var en illusion, en törstig ökenvandrares synvilla, ett hungrande hjärtas dröm. Inte förrän ett helt dygn efter att du sagt hejdå tar jag mod till mig och sms:ar ett ”Hej”. Sen väntar jag. Den första timmen är jag mest nervös. Den andra timmen otålig. När tre timmar har gått börjar jag undra. Jag tänker att du kanske inte menade något med dina ord, dina blickar, dina händer. Jag tänker att du kanske inte tycker om mig det minsta alls. Sen kommer jag ihåg att jag har glömt att berätta vem jag är. Självklart. Det är därför. Lättad skriver jag ett snedstreck med fem bokstäver efter, de fem bokstäver som är mitt namn. Ett avväpnande ”haha” fast jag egentligen inte direkt skrattar. Sen väntar jag igen. Men du svarar inte. Du. Svarar. Inte. Jag går och lägger mig. Somnar först efter att ha vänt på kudden fem gånger. När jag vaknar nästa morgon är det första jag gör att plocka upp telefonen. Du har fortfarande inte skickat något. Det börjar växa en klump i min mage, men jag vill inte ge upp än, jag vill inte erkänna. Så jag fortsätter att vänta. Och vänta. Och vänta.