TildiMildi

It slowly turned

You let me burn

And now we’re ashes on earth ground

 

Det märks inte så mycket att de är ihop, inte i början. Jag slipper tänka på det så mycket. Har ingen aning om vad de gör när de är ensamma och har ingen lust att veta, för det man inte vet lider man inte av. Eftersom att jag är väldigt trött på att lida av olycklig kärlek så lider jag för omväxlingsskull av tristess istället. Väntar, väntar och fortsätter vänta på att något - vad som helst - ska hända. Två veckor senare gör det det och det är inte något bra. De står framför mig. Jag möter hans blick för en sekund och sen böjer han sig ner och kysser henne, långsamt, utdraget och jag kan inte sluta titta fastän det gör så ont att jag vill skrika rätt ut och jag vet att han vet att jag ser. På kvällen när jag kommer hem bråkar jag med min familj och sen sätter jag mig i badkaret och rakar benen utan något raklödder. Drar hårt med hyveln. Det går hål på flera ställen men kommer inget blod förrän flera minuter senare då jag upptäcker att jag lämnar röda prickar efter mig där jag går. Jag sätter på några plåster, går ut i vardagsrummet och säger förlåt till mamma och pappa. Vi ser en film och sen kurar jag ihop mig till en boll under täcket i min säng och låtsas att jag är ett litet barn igen. Låtsas att allt bara var en dröm och att det varken finns några uppcuttade ben eller krossade hjärtan, men innerst inne vet jag att det visst gör det och att verkligheten inte är en varm säng utan ett iskallt vinterland.