Mitt i natten-boken: Kapitel 3
Jag kommer alltid vara den
Som har gått från väldigt kär
Till obegripligt ensam
Jag sitter i soffan hemma hos mina kusiner och försöker dölja hur förkyld jag är. Hur ointressant jag tycker allt prat om eventuell ombyggnad av verandan är. Jag kisar och ljusen på borden strålar samman till en stor ljustunnel. Rösterna i rummet dämpas och jag tänker på dig. Drömmer mig bort till en plats där det bara är du och jag och där du älskar mig mer än någon annan. Sen slår det mig plötsligt som en pisksnärt tvärs över ansiktet. Allt jag fantiserar om och nästan tror på. Kommer aldrig hända. Du kommer aldrig bli min, jag är patetisk som tänker något annat, det kommer bli du och någon annan och jag och ingen, för så blir det alltid. Och vi har aldrig pratat med varandra och du har aldrig tänkt på mig. Varje gång jag hoppas att det ska bli annorlunda, att det ska bli rätt, så händer samma sak igen. Det kommer aldrig förändras. Och jag måste gå in på toaletten tre gånger och gråta framför spegeln, se sorgen välla fram, och du behöver aldrig känna såhär för du är långt långt härifrån och lycklig med någon annan, jag vet det sådär som man bara vet vissa saker obarmhärtigt säkert. För att det alltid är så.