Mitt i natten-boken: Kapitel 2
Memories fade to grey
Take me to the place
Where I belong
Jag har inte träffat dig på tjugofyra timmar. Tjugofyra timmar och bilden av dig börjar redan blekna bort. Krampaktigt försöker jag hålla fast för du är det finaste som har hänt mig på väldigt länge och jag vill inte förlora det. Jag minns allt som hände. Jag minns den där gången jag var utelåst och du öppnade dörren för mig och log ett leende som kunde smälta glaciärer. Jag minns hur det kändes att få det, hur jag blev alldeles varm inuti trots att jag inte ens hade hunnit bli kär i dig än. Men jag minns inte hur du ser ut. Jag vet att du har brunt halvlockigt hår och de mörkaste ögon jag sett. Jag vet att du är lite längre än mig och att du har sådana händer som man skulle vilja ta tag i och aldrig släppa. Jag vet att du har ett litet födelsemärke strax bakom örat. Man ser det bara om man kommer riktigt nära. Jag vet massa saker om ditt utseende. Men jag kan inte pussla ihop alla detaljer till en fullständig bild. Ditt ansikte förändras så fort jag försöker koncentrera mig på det. Och det frustrerar mig. Värst är ändå att veta att det här är allt jag någonsin kommer ha kvar av dig. Mina ofullständiga minnen. För i en värld som den här träffas sådana som du och jag inte mer än en gång.