Mitt i natten-boken: Kapitel 9
Och dina ord i natten
Är det enda som når in
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Du sitter framför mig och dricker en Sprite. Min glass ligger smältande på ett fat. Jag glömmer bort att den är där, för allt jag ser är du du bara du. Du som är två år äldre än mig och har ett namn som genast blir rytmen i mina steg. Du som höjer lätt på ögonbrynen utan att märka det varje gång du säger något. Du som inte släpper mig med blicken när jag pratar. Efter en stund reser vi oss upp och går in i nästa rum. På väggen spelas en video från någon festival upp. En dansande klunga av människor har växt fram och jag hamnar i mitten av den. Vi sjunger med högt i låtarna. Du står i utkanten och tittar på mig. Jag tror att du ler. Sen är du plötsligt bredvid istället och har armen om min midja. Och jag glömmer bort att andas. Det kittlas lite av dina fingertoppar mot mina revben, men annars är det som att meningen med hela den här kvällen, världen, allt är att din arm ska få vara precis där den är just nu. När du ska gå ger du mig en kram, säger att vi två borde ses igen. Du skriver upp ditt mobilnummer på min handled, sen försvinner du ut i natten och lämnar mig kvar och jag är evigt förlorad och det känns helt fantastiskt.