Mitt i natten-boken: Kapitel 8
It was just another friday night
Then I saw you
It was stupid, I got stupefied
Det är en fredagskväll det händer. Det är då allt förändras för ljusår framåt. Det är ungdomsmöte i kyrkan och jag har bestämt mig för att gå dit, för faktum är att jag inte har satt min fot i någon kyrka någonstans sen nyårslägret och det kanske är dags nu. Direkt när jag kliver innanför dörren märker jag. Något är annorlunda. Det är som om alla atomer i luften har blivit laddade istället för neutrala. Och jag hör röster. Röster jag inte känner igen. Jag hänger av mig jackan. Börjar långsamt gå mot rösterna. Då. Slås en dörr upp på mig. Precis såpass hårt att jag känner hur jag vacklar, hur jag håller på att ramla. Men någon tar tag i mina armar, jag återfår balansen och sen tittar jag upp på den som har knockat mig. Andas inte. För det är du. Det. Är. Du. Och mina ben viker sig igen men av en helt annan anledning. I några sekunder står du bara tyst och ser in i mina ögon, ser rätt in i mig. Så rätar du på huvudet, ler snett och säger:
”Du, jag och dörrar...” Sen finns det ingen återvändo längre. Sen är det kört. Jag faller. Inte bara ner på marken, utan genom den och ut på andra sidan jorden och långt bort till yttre rymden dit där ingen levande själ varit förut. Och den här gången tar ingen emot mig.